Jag träffade ett monster igår, han är 4 år och har blivit helt besatt av att ta, nej vänta våldsamt rycka menar jag, leksaker från hans lillasyster. Denna förståndiga lilla miniprofessor som kan rabbla alla universums planeter och kan mer om världens länder dess landskap än vad jag kan, verkar nu ha fått psykbryt och gör allt han kan för att förstöra för syrran. Det är lätt att tro att en miniprofessor faktiskt skulle gå att resonera med. ”NEJ! du får inte rycka ur händerna, hon blir ledsen, ta något annat och lek med.” Nej, det går bara inte in. Trött från jobbet blir jag uppöveröronentokmegaförbannad och skickar upp honom på rummet. Men jag vet, jag hör hur det låter, jag ser det när jag skriver. Det är inte grabbens fel. Jag har jobbat hela dagen och han har gått på förskola hela dagen och vi är ju toktrötta båda två.
Idag när de flesta av oss kan köpa det mesta vi vill ha, är det då inte lite märkligt att vi väljer att vara borta från dem vi älskar mest den bästa delen av dagen? What if, tänk om du skulle sälja allt du har, ditt hus, din bil, alla möbler. ALLT! Leva lite, eller kanske ganska mycket enklare, men spendera tiden med dina barn istället. Detta är precis vad Kalle Zackari Wahlströms nya TV-serie Kalles Sex Liv handlar om. Sevärt och tänkvärt. Vi lever ju i en tid där vi i princip kan göra och allt, nej naturligtvis inte allt, men de flesta av oss behöver ju inte kämpa för att få mat för dagen eller tak över huvudet. Och som en effekt av det blir det att vi köper stora fina hus som vi inte har tid att vara i, vi köper nya fina saker eller kläder som vi inte använder och vi blir deprimerade och stressade av att vi inte vet vad vi skall göra av vårt liv. Vi jobbar åtta-till-fem, minst, för det gör man ju, men tänk om, what if.
Men å andra sidan, om vi ställer oss den motsatta frågan. Om du var ekonomiskt oberoende, skulle du sluta jobba då och vara mer med dem du älskar? Tveksamt! Det är ju som att vi har någon inre drivkraft om att utveckla oss själva, att utmana oss intellektuellt, att träffa andra likasinnade att vi tycker att det är ganska kul och givande att gå till jobbet. Semestern och ledig tid behövs givetvis för reflektion, men även om vi nu hade oändligt med ledig tid så skulle vi tröttna på det med, bli understimulerade och garanterat bråka med barnen ändå.
Jag vet att jag har läst eller hört på någon pod någonstans att de som kommer ut i arbetslivet idag i större utsträckning vill styra över sin tid och har mindre behov den trygghet som en 9-5 anställning innebär. Den yngre generationen vill kunna jobba när de vill och känner för det och inte knyta upp sig på givna tider och dagar. Uppfriskande i mina öron. Möjligt att jag romantiserar med visst låter det lockande att kunna välja när man kan vara med sina nära och kära kontra få givet att det är efter jobbet utpumpad och trött som man möter sina dagiströtta monster i studsmattan.