Det är sommar och semester, tid att vara tillsammans, prata om livet göra saker som gör en lyckligt. Allt är så enkelt. Det är lätt att i en på-rosa-moln-miljö göra upp helt fantastiska planer på hur familjen skall bygga upp den perfekta hösten tillsammans.

TRE dagar. Det tog tre små fjuttiga ynka arbetsdagar, och i en mental sinnesstämning mer i stil med rysk gråkall förort, för att alla dessa planer skall kännas som totalt hål i huvudet.

“Vi ska klara oss med en bil och en kommunalt” har vi stuckit ut haka och sagt. “Det är jättebra, då kan ju Stina få sin sköna cykeltur till bussen och sen jobba på bussen. Det kommer bli toppen.”

Tillbaka till den Sovejtgrå verkligheten. Minuterna räknas. Irritationen är stor när bussen inte kommer på exakt tid som leder till att jag kommer in sur som källartorkad trasa till jobbet och luktar därefter. När det piffade håret inte är så piff efter cykelhjälmen. När jag inser att två ungar inte kan hämtas på en cykel. Buss, vilken romantisk tanke, men flexibilitet, nja. Vrider vi ut och in på oss själva i något slags miljö-ekonomiskt-vi-är-så-duktiga-perspektiv. Suboptimerar vi energin på så vis att det vi sparar på själva körandet ju blir eliminerat med all logistik kring bussen som dränerar oss?

Tillbaka till studsmattan, eller uteplatsen eller vart det nu var vi bestämde oss för den här setupen. If happiness was the ultimate currency var vad vi tänkte då. Någon klok person som yttrat detta och vi köpte in på det direkt. Tänk om vi inte betalade i varken kronor eller den andra hårdvalutan som vi småbarnsföräldrar har, dvs tid. Tänk att vi betalar i happiness. Ja, för i en rosaskimrande sommarkvällsmiljö finns nog ingen annan valuta än just den. Tid och pengar känns nog lika abstrakt då som happiness gör nu i en alldeles för varm buss en höstmorgon i augusti. Så om jag nu går tillbaka till den rosaskimrande känslan, tillåter mig att faktiskt utvärdera mina alternativ i den ultimata valutan happiness så är det ju väldigt härligt att cykla längs älven, det är friskt, lite regn i luften kanske, men ändå härligt, så länge jag inte behöver stressa. Det bästa är ändå att barnen, speciellt de små, de har ingen känsla för någon annan valuta än happiness. Gissa vem de helst vill skall hämta dem, en Sovjetgrå förälder som kommer kvart i fyra och hämtar med andan i halsen eller en som kommer klockan fyra i sensommarlunksfeeling med den största härvaron som går att få.